Sedan är det möte och diverse uppgifter inom klubben som jag tagit mig an som ska avslutas. Springa på stan och leta SM-tröja till mig och en vän. Bilder ska redigeras och fixas till syster efter en fotosession i Stockholm när jag var på besök. Även 650 bilder från Rhodos ska gås igenom, sållas bland och bearbetas. Det lär ta sin tid i min sega dator, får se hur mycket den pallar. Någon agilityträning ska hinnas med och i helgen drar vi på säsongens första utomhustävling i Skellefteå.

Min egna hemsida ska även felsökas (kom en bugg i samband med att min mail hackades, så jag inte kan komma åt att göra uppdateringar på övriga sidan eller blogga via datorn, går endast via telefonen). Den ska få lite tid och kärlek, men det är ett senare problem. Än så länge har jag skjutit det på framtiden, finns ju annat roligare att göra.

Det blir att beta av allt eftersom och prioritera det mer tidsbrådskande. Skönt att få saker och ting överstökade då jag inte riktigt gillar att ha saker hängandes över mig och oklara grejer som ligger i bakhuvudet och gnager på mig. Sedan ska jag försöka ta på mig lite mindre inom vissa områden för att kunna ge mer av min tid på andra håll i samband med att sommaren och semestern kommer samt alla tävlingar.

Har varit 120% frisk i Rhodos, som ni minns har jag skrivit om att jag har haft diverse symptom allergi/astma. När jag nu kommer hem slår det ut på ögon, hals, näsa, trötthet. Pollen! Blir att leta lite ordentliga pollenpiller!

God morgon! Idag är sista dagen här på Rhodos. Morgondagen kan man väl inte riktigt räkna då hela dagen består av resa. Det gör ont i mig att behöva lämna detta ställe.

Att vakna på morgonen, fundera om solen hunnit stiga upp eller om jag vaknat för tidigt. Väljer vi inte vår egna altan med direktutgång till pol så hoppar jag i långklänningen med bikinin under, och vi kilar ut för att markera stolar med våra handdukar på det större området vid polen, så alla får plats bredvid varandra. Kilar in och käkar frukostbuffé med lite för mycket att välja mellan. Sedan ut i solen!

Rutiner, morgonträning innan en dags jobb och sedan matlagning innan agilityträning. Tävling om helgerna. Vår vardag i all ära och rutiner. Lite inre stress för att hinna nog mycket överallt och armar som rycker.

Inget slår detta att bara få spontant göra det som faller en in för stunden på en semester. Att bli ledd till bordet för varje måltid och plocka själv från buffén eller bli serverad ur menyn. Att få bli bortskämd. Surra med härliga servitriser och kockar. Få ligga och läsa bok i värmen. Upptäcka och åka på utflykter. Gå en kvällsshoppingrunda, i samband med kvällspromenaden efter middagen, och se om vi fyndar något.

Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, och jag önskar att fler av mina nära kunde dela denna vistelse med mig.

Har just fått i oss middagen efter en dag på vift – tyvärr regnväder tidigare, så svalt nu.

Ha det gott!

Jag med systerdottern Alicia. : )

Fordonstokiga Julian gör ett studiebesök på vårt jobb bland bussar och lastbilar!
”10 kronor! Här är biljetten. Håll i er, nu åker vi! Tut tuut!”

Så går det när man går med mor och moster på stan! Nya glajjor och klisterörhängen!

Senaste träningsklippen i en samlad video. De två första sekvenserna är från i torsdags.

Som en kickspark i baken när det går tungt så brukar jag tänka; nu ska detta genomföras, och jag har två alternativ. Antingen med en inställning som en pessimist och då lär allt gå tyngre och klockan tickar sakta samt att folk tänka att jag är en jävligt tråkig människa. Eller så plockar vi fram det positiva, får oss något skratt, driver med oss själva lite och glömmer klockan som lär springa iväg, samt blir uppfattad som en jävligt härlig människa som folk gärna vill ha runt sig. Problem löser sig rätt sällan på ett bra sätt med en dålig attityd och dåligt beteende mot andra.

Ni vet, när man kommer upp i ålder har man kanske inte kvar ”idoler” som när man var yngre och hade Spice Girls som förebild. Men jag har andra människor som man minns, som inspirerar en, som liksom står ut lite från mängden och som ens ögon faller på, lite ”sådär vill jag också vara som person”. Jag har insett att dessa förebilder för mig har en gemensam nämnare. Det är attityden. Inställningen till det man tar sig för, det man vill genomföra, att man klarar det med vad som ser ut som med bravur. Vilket område det än handlar om. Samtidigt som man kanske egentligen innerst inne krigar med sig själv, men man brinner för något och har jävligt bra inställning som gör att man orkar hålla hela vägen och glömmer bort det jobbiga. Det är en sån jag vill vara, som jag inspireras av och samlar energi från.

Skallen är ju oftast den del som säger stopp före kroppen (om vi tänker träning). Kroppen orkar i princip hålla på hur länge som helst, men det är det som sker innanför pannbenet som styr hur länge man vill hålla i längden och hur man väljer att prioritera, samt är inställd till det hela. Disciplin och inställning. Och som ni vet så älskar jag att sättas på nya prov. Jag har rätt stora prestationskrav på mig själv. Ofta dumma onödiga som bara suger krafter. Jag är medveten om detta och har valt att komma över det mer och mer, för det medför bara gott. Jag har hatkärlek till det. – Ta mig för något jag egentligen vill och vill fixa exemplariskt, men är rädd att misslyckas för och bli bedömd, nedslagen i skosulorna. Den biten har jag blivit bättre på, att sluta bry mig om vad andra tänker och tycker, för i alla situationer finns det alla sorters typer.

Jag har satt mig i mina prestationsångest-situationer och blivit tvungen att lösa dom. Att bemästra mitt egna pannben, tjura emot för man vet att solen går upp på andra sidan när man tagit sig igenom den tjocka dimman och bevisar att man klarar något som verkat rätt tungrott för sig själv.

.

Jag tror man måste känna efter själv och hitta sitt egna område man brinner för och sin drivkraft. Jag har många faktorer som spelar in, som får mig att tända till och ge extra powern. Basen är dock grundad på negativa upplevelser från barnsben. (Inget ont som inte för något gott med sig – ett jävlar anamma!)

Barn kan vara rätt taskiga mot varandra och jag blev rätt ofta retad av några äldre som hade rätt roligt åt mig (även om det var lindrigt mot mig när man jämför med andra storys). Jag har alltid varit kort och rätt liten, så jag blev pickad på, fick smeknamn och skrattad åt. Ombedd att dra in magen eller byta till en längre tröja vid en teateruppvisning där alla hade magtröjor men jag ansågs enligt ”ledaren” i tjejgänget att vara tjock om magen och inte passa in.

Och såklart upplevde jag inget av det som roligt. Oftast blev jag arg och besviken, valde jag att vara tyst, arbeta i tystnad och vinna över dom på annat sätt. Ofta i gympan och hävda mig i olika lopp i skolan. Så satte jag respekt och blev vald bland de första på gympan. Det var nog så min största inre kraft föddes. Som ung skulle jag inte förstå detta citat, men det är denna innebörd och tankegång jag alltid levt efter. Så än idag. ”Kill your enemy with silence, it will kill them.

Redan då agerade jag tyst, högg sällan emot och visade mina framfötter där jag visste att jag hade styrkan. Fick de att tystna på så vis. Jag har hört många friidrottare som berättat i media att de agerat på samma sätt. Det var främst i agilityn som jag fick ha mitt egna space, där ingen kände mig från början, jag blev genuint intresserad och det visade sig vara min grej.

.

Även idag arbetar jag gärna i tystnad och visar hellre färdiga resultat istället då jag vet inom vissa områden där folk kan vara duktiga på att döma och sprida negativ energi under processens gång, bara för att dom själv inte skulle ha gjort på det viset eller själv inte skulle ha orkat genomföra det, och då inte heller tror att någon annan kommer göra det. (Och bara därför ska jag göra det!!) Vissa gånger har jag fått säga ifrån att ”Vill du inte att jag ska lyckas i det jag vill genomföra? Ska du döma och ifrågasätta kan du hellre få vara tyst, för negativ energi är det sista jag behöver. Jag kommer genomföra detta oavsett vad du tycker, så du väljer själv om du vill agera stöttepelare eller trampa på mig.”.

Man måste våga säga ifrån ibland när man känner att tjatet kan pågå i en evinnerlighet ibland från vissa! Man måste försöka att lyssna till de 98 positiva människorna och inte de 2 negativa. Ni kritiker som egentligen menar väl: kom ihåg att en kommentar lätt kan döda, det är ofta de som man kommer ihåg och printar sig fast. Och vad är vänner till för egentligen? Jag har dock börjat acceptera att ifrågasättningar och kommentarer alltid finns, men jag brukar undra då vem som har rätt att döma någon annan person och hos vem det egentliga problemet ligger? Oftast hos den dömande som kanske själv inte känner att dom skulle kunna rodda uppdraget i mål.

På senaste har jag fått många positiva ord från nära som jag blir jätteglad över att höra! Att jag inspirerar och att min attityd och inställning är så positiv, att jag verkar ha utvecklats som människa. Med grunden som osäker och dåligt självförtroende inom många områden, så har jag valt att växa mig starkare. Det är ett medvetet val jag har gjort när jag klev ur en tid när jag mådde rätt dåligt bara för något år sedan och tyckte det fick vara nog. Dessutom med ett jobb dagtid, regelbunden träning, bra mat och rutiner och bara ta mig an saker jag vill lägga min egna lediga tid på. Kunna tacka nej. Ta mig an utmaningar. Gå positivt in i saker och ting, då är det värsta som skett att jag haft roligt, och det är väl inte så pjåkigt? Plocka fram det positiva i saker och ting. Vi lär oss av våra misstag, och vem dömer egentligen vad som är ett misslyckande och hur ”farligt” är det egentligen att misslyckas? Allt går oftast att fixa till om det blivit knas, bara du själv tror att det går att fixa.

.

När någon brinner för det man gör och trivs i sin plats i livet. Då syns det nog. Det blir inte krystat utan då strålar man nog lite lättare inifrån och ut tror jag, vilket smittar andra samtidigt!

Helgen tänkte jag skulle spenderas med familjen då syrran är här med sina två barn över helgen. Lilla Alicia som ni sett i tidigare inlägg och hennes storebror Julian på snart tre år.

Veckans sista arbetsdag inleddes med ett pass på bandet 05:30. Jag gillar inte riktigt att springa inne på band då jag föredrar skog, natur, kunna variera underlaget, bättre för knäna och friskluft i lungorna. Men med lite tidspress innan jobbet så valde jag det idag. (Samt att jag bara går igenom och sladdar runt på snön här i skogen närmast, som ni vet sedan tidigare, så jag höll det enkelt idag. )

Syrran ville hänga med på ett styrkepass redan i eftermiddag, så det tänkte vi hinna beta av innan middagen!

Blir roligt med sällskap och se vilka övningar hon brukar köra! Eftersom hon har fått barn rätt nyligt så kör hon lite smarta övningar tänkt för att hela henne och bygga upp helt invändigt igen efter en stor grej som att ha burit och fött ett barn.

Nu inta lite lunch! Hejsvejs!

Bild från förra helgen med la famila!

Tvärvänder jag för att kuta upp för backen blir hon galen – vänder om mot mig, fäller bak öronen, lägger benen på ryggen och kommer kvickt ikapp mig. Hoppar upp och naffsar i ärmen samtidigt som hon låter som en motor när hon morrar. Hon har hatkärlek till att man retas!

Nu är det dags att kocka ihop lite viltskav som sen lunch!

Herr Bandidos fick hänga med husse under tiden.

På dessa höfter är det inga fel. Tiias signaturstil.

Bjuder på en komisk bild från förra året, denna ”lillfredag” till ära.
Foto: Pappa Bourwall. Clipart-fix: jag.