Ett tråkigt besked gjorde att jag hade jättesvårt att somna igår och jag vaknade i morse när pojkvännen klev ur sängen tidigt och efter det kunde jag inte somna om. Tröttheten kan jag skärpa ihop mig om jag behöver koncentrera mig på dagen, men mina ögon var totalt förstörda. Det var första gången nånsin som jag inte har velat gå ut genom dörren och morgonrasta hunden på grund av att jag ser totalt förstörd ut. Tänk er uppsvällda ögonlock som att man fått blåtiror av slagsmål, fast utan slaget och utan färgen. Två streck till ögon där under…

Så i morse önskade jag att det hade varit sommar, så det fanns en bättre orsak till att bära solglasögon. Men i ett mulet vinterland skulle det bara se knasigt ut. Det blev en väldigt kall ansiktstvätt, en Rosenrot, två Ipren för huvudvärken och lite sminkning för att dölja det värsta och se lite mer ut som en människa när jag skulle ut på stan, samt hoppas på att jag skulle bli piggare. Jag tror det får bli ett försök till powernap strax, ikväll bär det av på examens-/födelsedagsfika och jag vill inte se alldeles för trött och sliten ut.

Ha det bra alla!

”Jag ser att du är barfota matte, här har du några av husses strumpor! Lek med  mig också!”

Gaaah, ibland blir jag smått tokig på denna hund. Jag städar, han drar fram. Jag städa, han drar fram. Han är som en unge! Bandit har en förkärlek till tåpira verkar det som, vi får aldrig ha strumporna för oss själva!

Jag la mig nu ikväll på golvet för att göra övningar då jag senare tid börjar få ont i ryggen när jag sitter/ligger främst, som att något trycker på och gör ont. Jag har ju knappt tränat mig själv på senaste, så det är väl egentligen inte så konstigt. Vet inte, hoppas det går över med lite egna övningar och enkla knäckningar.

Bandit kom iallafall och la sig mitt framför mig och sedan när han såg att vissa delar av min kropp började röra sig så blev det jätteroligt tydligen…

”Gullig du är, lille valpis som sällskapar”

”Jaja, puss på dig med, men lägg dig nu ner igen”

”Ja, men jag menade inte sådär”

Lite ”hundens dagbok”-attityd! Tjohoo, det bästa som finns!

Snart drar inomhusträningarna igång och jag är väl en av dom som är taggad till tårna! Eller hur säger man?

Jag har under den senaste veckan fått inspirations-il och samlat på mig lite goa kombinationer och banor som man kan ta bra delar från. Jag, Mia och hennes mamma har tillsammans fixat en grupp som består av oss och kommer träna två dagar i veckan tillsammans och fokusera på att komma på fötterna igen inom agilityn efter vinteruppehållet, inspirera och peppa varandra.

Vi valde att inte vara fler än oss just för att nu ska vi prioritera oss själva då vi annars lätt hamnar att hjälpa andra och fokuset på den egna träningen blir inte lika bra och utvecklande och jag kan känna att jag faller in i instruktörsrollen. Jag hjälper hemskt gärna, men samtidigt måste man prioritera tid för sin egna träning och komma ihåg att utmana sig själv, inte bara köra kombinationer på ”det man är bra på och tycker är roligt”.

Vi i gruppen kommer hjälpa varandra, men vi har samma inställning och är på samma nivå i tänk, motivation och strävan, vi förväntar oss varandras hjälp/tips och att få piskan på sig ibland! Dessutom är det bra med träningsvänner som man passar tillsammans med och ger nytänk, vågar ifrågasätta, klocka hur snabbt man tar kombinationerna med olika vägar, osv.

Vi valde att tänka ”ego” och köra vårt egna race, trots åsikter som vi redan fått. Men vill man något måste man få vara egoistisk och få tänka enbart på sig själv i första hand någon gång också.

Några få av min samling som jag lånat från nätet och ritat själv.

Mornarna är så mysiga med Bandit. Eller egentligen kvällarna också då han vill pussas och gärna somna liggandes på mig. Han har blivit mer för att vara nära och gosar gärna, tidigare var det bara lek. Detta är standardposen efter att pojkvännen smyger från sängen och åker till jobbet tidigt om mornarna. Då är B snabb på att knycka hans plats!

Shit vad hårdrockar-grannen dunkar musik just nu! Tur att vi inte bryr oss vidare, nästan att det är skönt ibland att höra hans dunk för då vet man att om vi vill spela högt så borde han vara van med lite dunk. Lite ge och ta. Som tur var är det tyst varje gång vi går och lägger oss och det är inte så jätteofta det dunkar.

Fast… Min Laleh – Ängeln i rummet överröstar inte dunkat så bra just nu. Haha! Jag känner mig inte ensam i kåken iallafall!

Snygg Bandit i väntan på husse.

Blev lite enkel matbjudning hemma hos mig och killen för mina föräldrar, morsan köpte med sig lite frukt som blev fruktsallad, toppat med lite grädde. Puh! Mätt!

Nu ut med vovven en snabbis innan lunchmöte! Lite chillstil idag med kofta till jeansen. Vi är helt svartvita idag, förutom håret men behåller jag fortsatt blont! Inga fler färgningar och toningar här inte! Det blev så sjukt nött när jag provade leka som yngre.

Ha en skön onsdag!

”Min lilla hund!” – Titta, killen verkar ändå försöka vilja sno min herre!

Såhär ful kan man se ut efter att limningen i öronen har släppt och efter att ha delat dusch med matte denna morgon.

Är det okej att vara missnöjd förlorare? Vad är en förlorare? Är en tredjeplats en förlorare? Är det dåligt att vara en förlorare?

”Det kan bli en seger i form av en lärdom”. Som jag hörde Carolina Clüft säga i TV i höstas.

-

Jag är både en bra och en dålig förlorare… Det beror på hur man ser det. Förstår ni?… Haha!

Alltså, det jag försöker säga är. Jag är exempelvis dålig förlorare på så sätt att jag aldrig riktigt är 100% nöjd med annan placering än 1. Men jag ser det som rätt bra att det är så, på ett sätt egentligen. Jag kan vara grymt nöjd med mitt lopp, och missnöjd att inte få den 1:a-plats vi förtjänar. Visst förtjänar flera det, men man vill ju alltid stå där själv. Jag kan vara missnöjd att inte få stå där helt enkelt. Det är min plats. Är jag nöjd med en 3:e-placering så lär jag ju stanna där och bara vara nöjd med det.

Men jag är en bra förlorare på så sätt att när jag kommer till prispallen och ska ta emot mitt 3:e-pris så skakar jag hand med de resterande pristagarna som presterat bättre än mig det loppet och vunnit, men innerst inne vill jag alltid klå dom i ett ännu bättre lopp. Vem vill inte det liksom?

Jag tar heller aldrig ut min ilska och fräsa på folket runtom och tar aldrig ut ilska på mina hundar. Då har man sänkt sig lågt tycker jag och suddas ut ur mitt ”förebildsarkiv” direkt. Okej, förut var jag sämre förlorare och mina föräldrar kunde få sig någon pik när jag var jävligt sur om de började fråga vad jag gjorde på banan om jag klantade mig i loppen, för jag var så sur på mig själv, men jag försökte hålla tyst och analyserade i min skalle för mig själv för jag visste att jag skulle lugna ner mig. Dom förstod mig ofta om jag var sur då min far själv har tävlingsskalle då han själv tävlade i trav.

Men denna konstanta jakten efter dessa förstaplaceringar hela tiden. Det har jag tänkt på. Hur orkar vi hålla på? ”Mera, mera, en till, mera”. Alltid törsten efter mer. ”Desto mer störd man är, desto bättre blir man. Jag tror man måste vara lite störd på något vis. Alla som tävlar på hög nivå, för att kunna ge upp annat för sin grej”. (Jesper Parnevik, TV 2011) – Han menar som på att desto mer man vill detta, desto mer går man in och prioriterar detta, väljer bort annat och man blir som en enstöring. Alltså är vi alla lite störda? Haha!

Where I belong, where I always wanna be. Bilden tagen i Umeå 2011. Det är ungefär den här bilden jag försöker se framför mig i samband med tävling ”var vill jag vara?”. Dels prestationsmässigt hur man utför loppet – men var ska det ta mig och min hund? – jo, där bilden visar var jag står.

SM 2010 med Sita på en 5:e-placering. Här var jag både nöjd och missnöjd. Stolt över top-5-placering som var mitt mål. Men de hundarna som var i toppen hade vi klått tidigare på andra tävlingar – tävlingsskallen var lite missnöjd/ännu törstig efter bättre. Men jag visste att vi alla hade sjukt bra hundar där i toppen.
(Med i bilden finns även Patrik Rosendahl med sin Ina på 6:e plats. Till höger om mig Eva Marie med sin Piraya på 4:e plats.)

-

Hur fungerar ni? Samma tankar eller annorlunda?
Tankar en söndagskväll. Stor lust till att sätta igång med inomhusträningen!… Väntan på lokal…

-

Idag var vi hos Patriks morbror som har en gård med massa djur. Bandit fick hälsa på många olika djur, bland annat på fåren och deras lamm. De flesta djuren är ju större än honom själv, så han var mest passiv i mötena, ville inte riktigt ta ögonkontakt och verka hotande utan undvek konflikt och visade att han var snäll och i underläge. Men liiite nyfiken var han ändå kunde jag se när det andra djuret tittade bort.

Ett får snosar på Bandit. I bakgrunden kan ni se några små lamm. Gulliga!

Patrik tog upp en av katterna i famnen, den var lite översocial, klättrade upp på axlarna och började slicka på halsen och spinna i örat.

Helt sjukt bra, jag blev typ kär! …pojkvännen skakar bara på huvudet åt mig…

Vi firar med en stänkare! Bandit har passerat 30-sträcket!

När han står som mest ståtligt är han 30,8 cm! Dessutom blir han ett halvår idag!

… Har hört att en av kullbrorsan har passerat 40-sträcket för någon vecka sedan, så det är en blandad kull!