Är det något jag har lärt mig här i livet så är det påverkan och resultatet efter människors inställning till saker och ting.
Som en kickspark i baken när det går tungt så brukar jag tänka; nu ska detta genomföras, och jag har två alternativ. Antingen med en inställning som en pessimist och då lär allt gå tyngre och klockan tickar sakta samt att folk tänka att jag är en jävligt tråkig människa. Eller så plockar vi fram det positiva, får oss något skratt, driver med oss själva lite och glömmer klockan som lär springa iväg, samt blir uppfattad som en jävligt härlig människa som folk gärna vill ha runt sig. Problem löser sig rätt sällan på ett bra sätt med en dålig attityd och dåligt beteende mot andra.
Ni vet, när man kommer upp i ålder har man kanske inte kvar ”idoler” som när man var yngre och hade Spice Girls som förebild. Men jag har andra människor som man minns, som inspirerar en, som liksom står ut lite från mängden och som ens ögon faller på, lite ”sådär vill jag också vara som person”. Jag har insett att dessa förebilder för mig har en gemensam nämnare. Det är attityden. Inställningen till det man tar sig för, det man vill genomföra, att man klarar det med vad som ser ut som med bravur. Vilket område det än handlar om. Samtidigt som man kanske egentligen innerst inne krigar med sig själv, men man brinner för något och har jävligt bra inställning som gör att man orkar hålla hela vägen och glömmer bort det jobbiga. Det är en sån jag vill vara, som jag inspireras av och samlar energi från.
Skallen är ju oftast den del som säger stopp före kroppen (om vi tänker träning). Kroppen orkar i princip hålla på hur länge som helst, men det är det som sker innanför pannbenet som styr hur länge man vill hålla i längden och hur man väljer att prioritera, samt är inställd till det hela. Disciplin och inställning. Och som ni vet så älskar jag att sättas på nya prov. Jag har rätt stora prestationskrav på mig själv. Ofta dumma onödiga som bara suger krafter. Jag är medveten om detta och har valt att komma över det mer och mer, för det medför bara gott. Jag har hatkärlek till det. – Ta mig för något jag egentligen vill och vill fixa exemplariskt, men är rädd att misslyckas för och bli bedömd, nedslagen i skosulorna. Den biten har jag blivit bättre på, att sluta bry mig om vad andra tänker och tycker, för i alla situationer finns det alla sorters typer.
Jag har satt mig i mina prestationsångest-situationer och blivit tvungen att lösa dom. Att bemästra mitt egna pannben, tjura emot för man vet att solen går upp på andra sidan när man tagit sig igenom den tjocka dimman och bevisar att man klarar något som verkat rätt tungrott för sig själv.
.
Jag tror man måste känna efter själv och hitta sitt egna område man brinner för och sin drivkraft. Jag har många faktorer som spelar in, som får mig att tända till och ge extra powern. Basen är dock grundad på negativa upplevelser från barnsben. (Inget ont som inte för något gott med sig – ett jävlar anamma!)
Barn kan vara rätt taskiga mot varandra och jag blev rätt ofta retad av några äldre som hade rätt roligt åt mig (även om det var lindrigt mot mig när man jämför med andra storys). Jag har alltid varit kort och rätt liten, så jag blev pickad på, fick smeknamn och skrattad åt. Ombedd att dra in magen eller byta till en längre tröja vid en teateruppvisning där alla hade magtröjor men jag ansågs enligt ”ledaren” i tjejgänget att vara tjock om magen och inte passa in.
Och såklart upplevde jag inget av det som roligt. Oftast blev jag arg och besviken, valde jag att vara tyst, arbeta i tystnad och vinna över dom på annat sätt. Ofta i gympan och hävda mig i olika lopp i skolan. Så satte jag respekt och blev vald bland de första på gympan. Det var nog så min största inre kraft föddes. Som ung skulle jag inte förstå detta citat, men det är denna innebörd och tankegång jag alltid levt efter. Så än idag. ”Kill your enemy with silence, it will kill them.
Redan då agerade jag tyst, högg sällan emot och visade mina framfötter där jag visste att jag hade styrkan. Fick de att tystna på så vis. Jag har hört många friidrottare som berättat i media att de agerat på samma sätt. Det var främst i agilityn som jag fick ha mitt egna space, där ingen kände mig från början, jag blev genuint intresserad och det visade sig vara min grej.
(Bilder ur gårdagens träning)
.
Även idag arbetar jag gärna i tystnad och visar hellre färdiga resultat istället då jag vet inom vissa områden där folk kan vara duktiga på att döma och sprida negativ energi under processens gång, bara för att dom själv inte skulle ha gjort på det viset eller själv inte skulle ha orkat genomföra det, och då inte heller tror att någon annan kommer göra det. (Och bara därför ska jag göra det!!) Vissa gånger har jag fått säga ifrån att ”Vill du inte att jag ska lyckas i det jag vill genomföra? Ska du döma och ifrågasätta kan du hellre få vara tyst, för negativ energi är det sista jag behöver. Jag kommer genomföra detta oavsett vad du tycker, så du väljer själv om du vill agera stöttepelare eller trampa på mig.”.
Man måste våga säga ifrån ibland när man känner att tjatet kan pågå i en evinnerlighet ibland från vissa! Man måste försöka att lyssna till de 98 positiva människorna och inte de 2 negativa. Ni kritiker som egentligen menar väl: kom ihåg att en kommentar lätt kan döda, det är ofta de som man kommer ihåg och printar sig fast. Och vad är vänner till för egentligen? Jag har dock börjat acceptera att ifrågasättningar och kommentarer alltid finns, men jag brukar undra då vem som har rätt att döma någon annan person och hos vem det egentliga problemet ligger? Oftast hos den dömande som kanske själv inte känner att dom skulle kunna rodda uppdraget i mål.
På senaste har jag fått många positiva ord från nära som jag blir jätteglad över att höra! Att jag inspirerar och att min attityd och inställning är så positiv, att jag verkar ha utvecklats som människa. Med grunden som osäker och dåligt självförtroende inom många områden, så har jag valt att växa mig starkare. Det är ett medvetet val jag har gjort när jag klev ur en tid när jag mådde rätt dåligt bara för något år sedan och tyckte det fick vara nog. Dessutom med ett jobb dagtid, regelbunden träning, bra mat och rutiner och bara ta mig an saker jag vill lägga min egna lediga tid på. Kunna tacka nej. Ta mig an utmaningar. Gå positivt in i saker och ting, då är det värsta som skett att jag haft roligt, och det är väl inte så pjåkigt? Plocka fram det positiva i saker och ting. Vi lär oss av våra misstag, och vem dömer egentligen vad som är ett misslyckande och hur ”farligt” är det egentligen att misslyckas? Allt går oftast att fixa till om det blivit knas, bara du själv tror att det går att fixa.
.
När någon brinner för det man gör och trivs i sin plats i livet. Då syns det nog. Det blir inte krystat utan då strålar man nog lite lättare inifrån och ut tror jag, vilket smittar andra samtidigt!
Nathalie Bourwall, 21 år, Bodensare, hundnörd inom agility & fotointresserad. Sheltie- & Kelpieägare.
